Kategoriarkiv: Lindha Lindvall

Att vara på konferens…

Har ni sett ett däck som det håller på att bli punka på? Ni vet när det liksom blir som en bula på utsidan av däcket? Så var det verkligen i onsdags kväll, huvudet var fullt så det buktade ut på flera ställen. Och på insidan var det som ett virrvarr av trådar som det brukar kunna se ut när man haft öronpluggarna med tillhörande sladd nerpulade i fickan ett tag.  Jobbigt? Ja, lite, men bara tills all input jag fått (överskottet av luften i däcket) blivit uppsorterad och inlagd i den Stora Planen.

När jag äntligen fick träffa mina underbara ungar i skolan på torsdagen så började vi direkt att prata om de grejer som James Nottingham *min idol* 🙂 delat med sig av under den tvådagars konferens som jag hade den stora lyckan att få vara med på. Jag och barnen pratade om att när man börjar med något nytt så känns det ibland lite läskigt, man vet inte hur man gör, men när man försöker och försöker igen så lär man sig. Och när man väl har lärt sig så vill man gå vidare, man vill inte fortsätta träna på det man redan kan. De pratade om hur det var när de lärt sig att cykla, när man lärt sig att trampa rakt fram vill man kunna svänga, bromsa och så småningom stegra (!). Sen tänkte vi på hur det var när vi började lära oss att läsa, korta enkla ord som vi sakta ljudade oss igenom – nu har vi kommit så långt att vi inte kan låta bli att läsa ord om vi ser dem och vi skulle dö utråkningsdöden om vi blev tvingade att fortsätta med långsam ljudning.

Nu gäller det ”bara” för mig att trassla ut sladdarna inne i hjärnan och hitta vägar att ta sig fram på för att få struktur på allt som jag vill utmana mina elever med i skolan. Dessutom tänker jag utmana mina kollegor också, för det som gäller för eleverna gäller även för lärare – vi behöver utmana oss själva att bli bättre, att våga ramla ner i ”the learning pit” som han sa James. Gropen där man ligger och vobblar/sprattlar och begrundar sina kunskaper, vänder dem ut och in, fram och tillbaka för att sedan skapa sig nya kunskaper. Ett besvärligt ställe den där gropen – men OMG vad det är GÖTT när man kommer upp och har fattat! Då behövs inga pokaler eller andra belöningssymboler för den känslan är tillräcklig som den är.

learning-pitpinterest
The learning pit, James Nottingham
minions in pit
The learning pit, Minions

Sen måste jag säga att inte bara James Nottingham är en fantastisk föreläsare utan även Simon Hjort, Helena Wallberg och representanterna från Gustav Vasa skolan gav mig mycket att fundera på och min idé om lärande kommer garanterat bli en mix av deras guldkorn blandade med mina egna.

 

Den magiska matematiken

Det är något speciellt med siffror. Siffror som blir tal och som i sin tur bildar mönster. Gåtor att tänka på för att förstå hur de hänger ihop. Och när den sista pusselbiten sätts på plats eller poletten trillar ner – DÅ!  Den känslan.

Det enda som är större än det, är att lyckas ge en annan person den känslan.

Gåtans svårighet ska vara inom gripbar förmåga – om det är för lätt blir det liksom ingen klang när polett ramlar ner, det ska klirra till åtminstone lite, eller helst klonga till ordentligt så där så det känns i hela kroppen. Om gåtan är  för svår, då fastnar poletten halvvägs och ställer till det så att inga andra poletter kommer förbi. Den där behållaren där alla poletter ligger och och skramlar och bildar små vetskaper var för sig och stora vetskaper tillsammans. Om gåtan är helt obegriplig kommer inte poletten ens i rullning och då är man illa ute..

Så oavsett om man lär sig att 1+1=2 eller de svåraste ekvationerna så är känslan densamma och det handlar om lärande – och i människans natur är det grundläggande, vi vill lära oss och gör det hela tiden oavsett om vi vill det eller inte.

Så släpp lärandet loss och låt poletterna klirra och klonga! I hela kroppen!

Lindha

PS. På den här sidan där man kan få klura och klirra poletter:

Månadens problem NCM