Kategoriarkiv: Gunilla Gerdvall

Öppnade ögon

I onsdags hade vi en förstelärarträff. Vi fick då besök av Tamar Ucar som jobbar som utbildare för studiehandledning i Örebro. Tamar startade upp sitt besök med en praktisk övning. Hon delade först ut rosa post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner ett fritidsintresse som vi tycker mycket om att göra. Vi funderade och skrev ner det på våra lappar, vek ihop lapparna och lade dem åt sidan. Sedan tog hon fram gula post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner den plats där vi trivs allra bäst, där vi känner oss trygga. Lätt som en plätt! Hemma, skrev jag och kände mig lite tråkig men det är ju där jag trivs bäst. Jag vek ihop lappen och lade den bredvid den rosa. Efter detta fick vi alla varsin grön post-it-lapp. Nu skulle vi skriva ner en person som vi älskar, någon som betyder väldigt mycket för oss. Svårt att bara skriva ner en! Jag ville ju skriva hela min familj!

-Får man skriva fler? vädjade någon vid bordet och alla tittade vädjande på Tamar.

-Ok, om ni absolut vill får ni det, svarade Tamar och många drog en lättnande suck och plitade tacksamt ner några namn till på sina små lappar.

Själv bestämde jag mig för den svårare vägen att bara skriva ner en, jag ville följa Tamars ursprungsplan. Då lapparna var skrivna veks även dessa ihop och lades bredvid de andra.

-Nu ska ni ta den rosa lappen, sa Tamar och vi gjorde det, och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få ägna er åt detta fritidsintresse.

Det kändes lite konstigt att tänka denna tanke men vi gjorde det samtidigt som vi rev itu de rosa lapparna.

-Ta nu er gula lapp och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få besöka den plats som betyder allra mest för er, sa Tamar och blickade ut över oss medan vi motvilligt rev våra lappar.

Vi skruvade på oss. Obehaget kom krypandes som en best som snart skulle anfalla oss i full kraft. Vi anade vad vi snart skulle få höra. De gröna lapparna var fortfarande hela och låg på bordet framför oss men vi insåg alla att så skulle de inte förbli länge till … Jag fick en klump i magen … Jag ville inte riva sönder en lapp till!

-Ta den gröna lappen! Riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer skulle få träffa den personen eller de personerna! Aldrig mer i hela ert liv!

Aj, aj, aj! Det gjorde nästan fysiskt ont att riva sönder den sista lappen men vi gjorde det. Mot vår vilja låg nu alla våra lappar sönderrivna framför oss och en dyster stämning infann sig.

-Tur att jag inte skrev upp hela min familj, tänkte jag och såg medlidsamt på de som skrivit ner fler på sina lappar.

-Det är dessa elever och föräldrar som vi möter idag i våra klassrum som har gått igenom detta, sa Tamar och helt plötsligt kände jag att jag hade fått en större förståelse för vilka fruktansvärda saker våra nyanlända elever och deras familjer kan ha tvingats att gå igenom. Jag kände att jag kunde ana lite av den smärta de måste ha känt då de flydde för sina liv. Ändå var det bara lappar som jag rev, jag har allting kvar. Jag rös!

Tack Tamar för att du öppnade mina ögon mer!

Jag med

Det finns väl ingen som har missat hashtagen #metoo som fyller sociala medier, tv, radio och tidningar just nu. Det har blivit ett fenomen och det är många, främst kvinnor, som har delat med sig av berättelser om hur de har blivit sexuellt trakasserade.  Somliga förövare har blivit uthängda med namn och bild och vissa rikskändisar har fått lämna sina poster för att sona sina brott. Idag hålls flera manifestationer runt om i Sverige för att uppmärksamma detta världsomspännande problem och för att ge sitt stöd till alla som drabbats. Just nu är det tusentals människor som demonstrerar mot sexuella övergrepp i vårt land.

Vi får inte låta detta stanna vid en hashtag, det får heller inte stanna vid en tillfällig klarsyn. Vi måste alla ta med oss lärdomen att de sexuella trakasserierna drabbar väldigt många kvinnor, oavsett ålder eller position i samhället.

Vad kan då vi i skolan göra? Hur påverkar #metoo-kanpanjen oss? I skolan jobbar vi ständigt med värdegrunden, att vi ska visa respekt mot andra människor. Redan i unga år kan övergrepp förekomma och därför är det viktigt att vi vuxna i skolan är uppmärksamma. Det gäller att dels se det som händer våra elever under skoltiden och dels att lyssna och uppmärksamma om det finns signaler som pekar på att en elev blir utsatt för något otillbörligt på sin fritid. Det är ett stort ansvar som vi måste ta på allvar. Vi måste uppfostra våra nya generationer från start hur man ska behandla varandra och att min kropp är min och din kropp är din, att ett nej alltid är ett nej.

Igår lade Svt Nyheter ut denna film där en pappa och hans dotter blev intervjuade om #metoo, se den här:

Hör en pappa och en dotter prata om #metoo

Vi i skolan ska fortsätta jobba för att alla våra elever, oavsett kön, ska må bra och att de ska växa upp till ansvarstagande vuxna som respekterar sina medmänniskor. Utav #metoo-kampanjen tar vi med oss lärdomen att det tyvärr är långt fler flickor och kvinnor än vi kunnat tro som blir utsatta för ofredanden av sexuell karaktär och att vi redan i unga år måste sätta stopp för oönskade beteenden. Vi ska vara med och uppfostra schyssta killar som behandlar tjejer med värdighet och schyssta tjejer som lär sig att säga ifrån om någon går över gränsen. Låt denna sociala våg skölja över oss pedagoger i skolan så att vi vässar oss ytterligare och står upp för varje tjejs och killes rättigheter att få en trygg uppväxt och en fast grund som de kan bygga vidare på i livet. Ingen ska behöva bli nervärderad av andra! Ingen ska behöva stå ut med att bli sexuellt trakasserad! Skolan och hemmen måste aktivt förebygga så att sådant inte sker.

Det ligger i våra egna händer om vi ger varandra den respekt som varje människa förtjänar. Jag tycker att det är dags att damma av den gyllene regeln och leva därefter:

 

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Avslutningsvis vill jag nämna att det idag är exakt två år sedan den förskräckliga skolattacken på Kronans skola i Trollhättan hände. Denna händelse chockade hela vårt land och borde inte fått ske. En trasig kille gick till attack med svärd mot oskyldiga och försvarslösa barn och vuxna. Idag skickar jag mina varmaste tankar till de som drabbades och hoppas att något liknande aldrig kommer ske. Mitt hopp är att vi i skolan kan skapa trygga människor som går ut i livet som hela människor och att de där gör gott för sig själva och för dem runtomkring.

Alla måste ta sitt ansvar – jag med!

Ge aldrig upp!

Jag träffade på en bekant häromdagen som jag kom att samtala med. Kvinnan jag mötte har en son som till hösten ska börja i sexan, sonen går inte på min skola utan på en skolan någon annanstans i vårt avlånga land. Nästan direkt styrde hon in samtalet på sonen, det var som om hon behövde få lätta på trycket och dela sin börda genom prata med någon. Med tårarna rullande nedför sina kinder sa hon att sonens lärare hade sagt att hon hade gett upp hoppet om att kunna hjälpa hennes son mer med skolarbetet, det fanns inget mer som läraren ansåg sig kunna göra. Det enda som återstod var att utreda honom vilket kommer att ta lång tid eftersom det är långa kötider för att göra utredningar.

– Det värsta var att läraren sa allt detta när min son satt med! Han hörde det, att hon givit upp allt hopp när det gäller honom! Vad ska vi föräldrar göra nu? Jag känner mig helt utelämnad! I sexan har de ju dessutom både nationella prov och får betyg … Hur ska det gå för honom?

Hennes förtvivlan gick att ta på. Jag svalde hårt och önskade att det hade funnits en knapp att trycka på som fick fram all den hjälp som kvinnans son behövde. Om den knappen hade funnits då hade jag tryckt på den direkt … men så enkelt är det ju tyvärr inte! En kille som han behöver en lärare som orkar kämpa på tillsammans med honom, en lärare som inte ger upp trots motgångarna.

Vissa elever har det svårare än andra med sitt skolarbete och dessa barn är en stor utmaning både för oss pedagoger i skolan och för föräldrarna där hemma. Vi får dock aldrig säga till ett barn att hoppet för denne är ute, att det inte finns något mer skolan kan göra. Det finns alltid en väg framåt även om den ibland är svår att finna. Vi brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan och det är ju på detta hopp som vi kan bygga vidare på. Vi får absolut inte släcka denna hoppets låga.

I samband med denna händelse såg en film som var i motsatt anda mot den ovan nämnda lärarens anda. I filmen talar rektor Vera Varg till de elever på hennes skola som har blivit hemmasittare och hennes tal berör även mig. Veras engagemang och fina inställning, att det är skolan som har misslyckats och inte eleven, tar säkerligen bort en hel del av de skuldkänslor som eleverna har och hennes ord lättar förmodligen på bördan som dessa ungdomar känner. Skolans rektor visar att hon ser dessa elever, att hon tror på dem och att hon inte har gett upp hoppet om deras skolgång eller framtid. Se Veras varma hälsning vid skolavslutningen till skolans hemmasittare:

Elever som misslyckas i skolan måste få känna att någon tror på dem, att någon aldrig ger upp utan finns där. Om hoppet får spira hos eleverna får de mod att försöka på nytt, om hopplösheten istället gödslas och ges möjlighet att gro görs det dessvärre inga framsteg.

Vi lärare måste fråga oss själva: Skulle jag vilja vara en elev i min egen klass? Det klassrum som vi lärare möter varje dag är en spegelbild av vår egen attityd sägs det och det kan nog ligga en hel del i det. Vi lärare måste skapa ett gott arbetsklimat där våra elever får växa i självtillit och i tron på sin egen förmåga. Om vi håller på att förlora hoppet om någon elev så är det vår skyldighet att ta hjälp av kollegor, rektor, specialpedagog eller någon annan som kan hålla hoppets låga brinnande. Vi får aldrig ge upp i vårt arbete med att förmedla nya kunskaper till våra elever.

Motivationen är motorn

Min dotter läser till lärare och hon är nu inne på sin fjärde termin. Denna termin är det matematik som står på schemat. Jag märkte att hon bävade lite för hur det skulle bli att läsa matematik på universitetet, jag peppade och sa att det kommer att gå jättebra.

Så kom dagen när den första matteföreläsningen skulle äga rum. Jag tänkte mycket på hur min dotter hade det under arbetsdagen och så fort jag slutade jobbet ringde jag upp henne för att höra. Ungefär så här berättade hon om hennes första matematikföreläsning:

Alla satt väntade på att föreläsaren skulle komma och tiden gick. Studenterna skruvade på sig, kollade på sina klockor och undrade varför ingen kom, men så tio minuter försent öppnades dörren och in kom en stressad kvinna tog plats på scenen.

– Ursäkta att jag är så sen, sa hon, men jag ligger i skilsmässa just nu och allting är så struligt. Dessutom var mina barn för bedrövliga i morse … Ja, ja! Vi får försöka ta oss igenom detta även om jag bara har bara blivit tilldelad denna kurs, matte är egentligen inte mitt ämne. Vi får försöka att fixa det här ändå men ni ska veta att matte som sagt inte är min grej.

Alla studenter tittade sig modlöst omkring. Hur skulle de stå ut med matte denna termin? Kvinnan hade dränerat dem på all studiemotivation och min dotter kände att terminen som just hade startat skulle bli hemsk. Hur skulle hon klara av denna kurs? Då sa kvinnan på scenen:

-STOPP! Ingenting av det jag nyss sa stämmer! Jag kom försent med flit! Jag är lyckligt gift och vi har underbara barn tillsamman. Dessutom älskar jag matematik! Detta är mitt favoritämne! Jag ville bara visa er hur mycket lärarens beteende kan påverka klassens. En lärare kan ge motivation till sin klass eller ta bort motivationen helt och hållet. Nu vill jag att ni pratar med varandra om hur de lärare ni gillade i skolan var? Hur var de lärare som gav er motivation att jobba?

Sedan följde en fantastisk diskussion om hur viktigt det är med motiverade lärare. Min dotter tyckte att detta var en kanonstart på terminen och hon blev verkligen motiverad att ta sig an den nya terminen med dess utmaningar.

Hur ska en bra lärare vara? Här kan ni se vad ett gäng människor på stan tycker:

Först förfasades jag av min dotters berättelse, skakade på huvudet och tänkte att så här får det verkligen inte gå till! Att det kan var så på ett universitet! Sedan drog jag en lättnadens suck när hon kom till slutklämmen! Så genialt sätt att påvisa hur en lärare påverkar sin klass! Detta hade motiverat min dotter och det motiverade även mig.

Motivationen är motorn som får oss att jobba, får oss att arbeta trots att det är lite besvärligt och tar emot. Försöker någon att tvinga oss att göra något som vi verkligen inte vill så tappar vi helt motivationen och vill absolut inte göra det som blir oss påtvingat. Enligt Anna Davidsson, vars föreläsning jag var på i april, så blir vi motiverade när vi har ett tydligt mål, när vi får vara med och påverka samt får hjälp när vi behöver det. En motiverad person smittar av sig likväl som en omotiverad person gör.

Simon Lussetti, en YouTubers, säger att motivationen är viljan att ta sig någonstans, viljan att fortsätta. Motivationen är bensinen i ditt projekt, det är den som driver dig framåt. Se honom berätta vad som motiverar honom:

Motivationen är viljan att göra en ansträngning, att vilja utvecklas. Här är en film som tar upp några praktiska tips för att bli motiverad:

Vi kan motivera de som finns omkring oss, både kollegor och elever, och på så vis vara en del av en positiv utveckling. Denna utveckling kan få de personer vi möter att känna att de kan klara av saker som de förut inte trodde sig kunna.

Begåvade barn

Vi har väl alltid blivit extra imponerade när vi har träffat på ett barn som har en särskild begåvning inom ett eller fler områden, ett barn som har större kunskaper än sina jämnåriga. Dessa barn har vi ibland svårt att veta hur vi ska bemöta och utmana på ett för dem stimulerande sätt. Resurserna satsas ofta på dem som inte når upp till kunskapskraven och inte på dem som når långt över.

DN hade en intressant artikel skriven av Peter Letmark om dessa särbegåvade barn i lördagens upplaga och den tyckte jag att var riktigt bra. Jag vill därför dela med mig av denna artikel, läs den här:

http://www.dn.se/arkiv/lordag/sa-kanner-du-igen-ett-sarbegavat-barn-begavning-och-prestation-ar-inte-samma-sak/

Tänkvärda citat

Åtta av oss förstelärare från Hallsbergs kommun åkte i förra veckan till Stockholm på en konferens för förstelärare. Jag tänkte dela med mig utav några citat från föreläsningarna, som ett litet tänkvärt potpurri.

”Använd varandras kompetenser i undervisningens utveckling.” (Daniel Alvunger)

”Det du kan göra med hjälp i dag kan du göra på egen hand i morgon.” (Jenny Edvardsson citerade Lev Vygotsky)

”Enda sättet att förbättra resultaten är att förbättra undervisningen.” (Bitte Sundin)

”Det är inte problemet som är problemet utan HUR vi hanterar problemet som är problemet” (Anna Davidsson)

Rocka Sockorna!

Jag hoppas att ni, liksom vi, är med på årets Rocka Sockor. Grejen med att Rocka Sockor är att visa att man tycker att det är roligt att vi alla är olika och att olika är bra. För att visa att man tycker så ska man den 21 mars ta på sig två olikfärgade strumpor, det är att Rocka Sockor. Se en helt ny musikvideo till årets Rocka Sockor:

Rocka sockorna är alltså en manifestation för att öka förståelsen för att människor är olika. Bakom initiativet står Nathea Anemyr som är 12 år. Hon ville hylla sin storasyster Noelle och alla andra som har Downs syndrom med att Rocka Sockor i skolan. För att visa att man är med i aktionen så bär man alltså olikfärgade strumpor.

För två år sedan väcktes ett   ett stort intresse för att Rocka Sockorna över hela landet och Nathea blev uppmärksammad i media. Sedan dess har Rocka Sockor blivit rikskänt. Här kan du se en film från 2015 då denna dag fick en enorm spridning. Det är Nathea som berättar om sin idé med denna dag:

Jag har rockat sockor med min förra klass i två år och vi gjorde egna musikvideos till dessa dagar. Det tyckte klassen att var roligt och viktigt. Se våra två filmer här:

Vår musik- och träslöjdslärare här på Stocksätterskolan har gjort två filmer tillsammans med sin styvdotter Karin. Hon vill med videon visa att man får kämpa mycket när man har Downs syndrom. Dessa filmer har min klass gillat väldigt mycket:

Nu hoppas jag att du är med och Rockar Sockor i år. På Stocksätterskolan kommer vi att göra det för tredje året. Låt oss slå ett gemensamt slag för alla människors lika värde och fylla sociala medier med olikfärgade strumpor!

Läsmysteriet

Om du jobbar med de olika lässtrategierna i din klass vill jag tipsa dig om Ur Skolas tv-serie Läsmysteriet. Det finns åtta delar av Läsmysteriet och varje del är en kvart långt. Programmet vänder sig mot  elever i årskurs 4-6, men jag tycker absolut att man kan jobba med detta även i en trea. Det finns en handledning att skriva ut med lektionstips för hur man kan jobba med denna tv-serie och bilder på de olika personerna som dyker upp i handlingen. I handledningen finns det utförligt skrivet hur du kan jobba med Läsmysteriet till de två första avsnitten och sedan kan du fortsätta att göra likadant till de övriga. Konceptet går ut på att man tittar en bit på filmen, pausar, diskuterar, tittar vidare, pausar igen, diskuterar osv.

Programmet är uppbyggt som en tävling där tre barn per avsnitt försöker att lösa ett mysterium som har skett på ett slott med hjälp av att klara två utmaningar i slottets källare. För att klara detta tar de hjälp av de olika lässtrategierna.

Mina elever älskar detta program och vi har haft många fantastiska diskussioner om vem den skyldige kan vara och varför de misstänker just denne person. Det är lika trevligt varje gång!  Mitt tips är därför att du kryddar dina svensklektioner med Läsmysteriet, om du inte redan gör det! Gå in på ur.se och sök dig fram till dessa guldkorn!

Fokusera på styrkor!

Det är lätt att fokusera på svagheter, både sina egna och andras, när fokus givetvis istället skulle ligga på våra styrkor. Den väl inpräntade jantelagen i oss säger till oss att vi inte ska tro att vi är något. Men alla människor har många fantastiska styrkor som inte bör tryckas ned utan lyftas upp. Genom att bejaka de styrkor som vi ser hos andra kan vi ge våra medmänniskor modet att våga växa vidare. Vi kan få andra att blomma ut om vi vattnar dem med bekräftelse för allt det goda vi ser hos dem.

Vi som har den stora förmånen att jobba i skolans värld vet ju hur vi sliter för att våra älskade elever åtminstone ska nå upp till godkänt i alla skolämnen och då är det lätt att vi till största del fokuserar på det som brister hos våra elever. Det är inte konstigt att vi gör så då det ju är vårt uppdrag att se till att alla våra elever når upp till de kunskapskrav som finns. Men kanske skulle fokuset istället ligga på styrkorna?

I idrottens värld är det en självklarhet att se till varje idrottsutövares styrka. Det är helt givet att varje person ska vara på den position där de presterar bäst, en bra fotbollsmålvakt placeras t ex inte ut som forward i sitt lag utan ställs i målet. Likaså har man inom psykiatrin gått från att man förr har varit helt sjukdomsfixerad till att man nu ser på det friska hos patienten och att man bygger på det.

Om en elev bara får jobba med det som är dennes svaghet är det väldigt lätt att eleven tappar energin, motivationen och intresset. Det kan vara att ödsla en massa onödig energi på saker som ändå inte ger så stora resultat. Låt eleverna lägga sin största energi på det som de är bra på. Kanske kan eleven stärka det som den är svag i genom att jobba med sin starka sida?

Det finns forskning som visar på att den som utvecklar sina styrkor mår bättre. Vi blir lyckligare människor om vi använder oss av våra styrkor istället för våra svagheter.

Här kan ni höra en förälders tankar om samma ämne:

Om vi fokuserar på styrkorna kan vi få ett mer avspänt förhållande till misslyckanden, misslyckandet kan ses som vägen till ny kunskap. Det finns forskning som visar att elever som har ett växande tankesätt, d v s att de ser misslyckanden som ett redskap till att kunna ta till sig ny kunskap, når längre i sin kunskapsutveckling än de elever som har ett låst tankesätt och är rädda för misslyckanden.

Mitt råd är att vi i skolan ska rikta strålkastarna på det som är elevernas styrka och på det viset ge dem kraften och självkänslan att genom sin styrka även ska orka jobba med de områden där de får kämpa mer. Om de får inställningen att ”Misslyckanden är en naturlig del av att lära sig nya saker,” likt eleverna i filmen ovan har de goda förutsättningar att nå långt i sin kunskapsutveckling. Ingen kan kunna allt men alla har områden där vi kan glänsa om vi bara vågar avsäga oss jantelagen och se på oss själv ur ett annat perspektiv.

Den fantastiska hjärnan

images-1

Det är fantastiskt hur mycket vi människor har förmåga att lära oss och då barn i synnerhet. Hjärnan är den mest komplexa struktur som man känner till. Den har en svindlande stor kapacitet att ta till sig nya kunskaper men den behöver tränas för att fungera som allra bäst. Forskningen visar att hjärnan hela tiden genererar nya hjärnceller, speciellt när vi lär oss nya saker. Det stämmer alltså inte, det vi kanske har hört, att vi har ett visst antal hjärnceller från födseln som sedan aldrig kan öka utan som vi bara kan tappa. Det är viktigt att våra elever får kunskap om att deras ansträngningar att ta till sig ny kunskap ger verkan och har effekt, en viktig kunskap även för deras föräldrar. Denna kunskap ger nämligen motivation! I denna film tar Erik Fernholm, han är entreprenör inom motivationsforskning, upp detta på ett enkelt och inspirerande sätt. Jag har visat just denna film för mina elever och det var som en aha-upplevelse för dem. Filmen passar även utmärkt att visa för föräldrar. Se den här:

En sak till som är viktig är hur vi ger beröm till våra elever under deras inlärningsprocess. Våra ord gör skillnad! Orden kan få eleverna att våga ta sig an nya utmaningar eller kan få dem att begränsa sig då det finns en risk att de misslyckas. Här kan ni se det intressanta resultatet av Carol Dwecks studie som handlade om barn och beröm:

images-2

Det gäller att vi skapar ett tillåtande klimat i våra klassrum där alla får möjlighet att växa i sin takt, klassrum där eleverna utmanas och uppmuntras!