En stor ära och stort TACK!

De sista dagarna har varit spännande och väldigt omtumlande. Att få ta emot priset för Årets klassblogg, för andra året i rad, är en stor ära och något obegripligt. Det är min och elevernas skolvardag som uppmärksammas och får ett fantastiskt erkännande. Gratulationerna har strömmat in efter vinsten i Webbstjärnans tävling och jag har om och om igen fått frågan om varför just vi har vunnit. Jag vet inte är det första svar jag kommer att tänka på, så ofattbart är det.  Efter lite eftertanke så kan jag ändå svara att det är elevernas delaktighet och inflytande som är det drivande i bloggen. Det och att vi kopplar allt till elevernas lärande och kunskapsmålen är en del av det som gör vår blogg till vinnare. Men visst måste det också vara glädjen och lusten som lyser genom och imponerar på den mycket kompetenta och välmeriterade juryn. Hursomhelst är jag en oerhört stolt ”fröken” som inte riktigt har landat i uppståndelsen men som också på detta vis vill rikta mitt tacktal. Först och främst är det mina elever jag vill tacka, det är de som inspirerar mig till utveckling. Mina kollegor ska också ha ett stort tack för att de hela tiden ger mig utmaningar till nya idéer och möjligheter och min rektor för att hon stöttar och tror på mig. Hemma har jag en familj som också förtjänar ett tack för att de är mitt bollplank och står ut med mitt bloggande, alla tider på dygnet. Sist, men kanske mest av allt vill jag tacka alla mina gamla elever, inklusive min dotter,  som fått mig att inse att delaktighet och inflytande är ledorden för lärande.

Ettorna på Stocksätterskolan tar emot priset för ”Årets klassblogg”. Webbstjärnan
Foto: Webbstjärnan

 

Med små steg!

Läser gärna och ofta Håkan Fleischers inlägg på bloggen Fleischer KompetensutvecklingI hans inlägg Måste alla lärare använda IT i sin undervisning beskriver han det dilemma som kan uppstå när utvecklingen springer förbi och alla inte är med på tåget. Det handlar om de mycket kompetenta lärare med lång erfarenhet som inte riktigt hänger med i den digitala utvecklingen men har så mycket annat att erbjuda. Dock har också de ett uppdrag vad gäller elevernas rättighet att få kunskap i informationsteknik. Fleischer menar att ett kollegialt lärande med ”de små stegens pedagogik, präglad av en ömsint förståelse av de farhågor och rädslor som ofta ligger bakom att backa från datorn” gör att alla kan hänga på.

20121205_121743

Den magiska matematiken

Det är något speciellt med siffror. Siffror som blir tal och som i sin tur bildar mönster. Gåtor att tänka på för att förstå hur de hänger ihop. Och när den sista pusselbiten sätts på plats eller poletten trillar ner – DÅ!  Den känslan.

Det enda som är större än det, är att lyckas ge en annan person den känslan.

Gåtans svårighet ska vara inom gripbar förmåga – om det är för lätt blir det liksom ingen klang när polett ramlar ner, det ska klirra till åtminstone lite, eller helst klonga till ordentligt så där så det känns i hela kroppen. Om gåtan är  för svår, då fastnar poletten halvvägs och ställer till det så att inga andra poletter kommer förbi. Den där behållaren där alla poletter ligger och och skramlar och bildar små vetskaper var för sig och stora vetskaper tillsammans. Om gåtan är helt obegriplig kommer inte poletten ens i rullning och då är man illa ute..

Så oavsett om man lär sig att 1+1=2 eller de svåraste ekvationerna så är känslan densamma och det handlar om lärande – och i människans natur är det grundläggande, vi vill lära oss och gör det hela tiden oavsett om vi vill det eller inte.

Så släpp lärandet loss och låt poletterna klirra och klonga! I hela kroppen!

Lindha

PS. På den här sidan där man kan få klura och klirra poletter:

Månadens problem NCM