Lärare – ett kall eller yrke!

Att bli ”fröken” var inte alldeles självklart för mig. Det fanns många andra yrken som lockade mig. Författare var ett och i 70-talets anda trodde jag att jag kunde förändra världen om jag blev kurator eller psykolog. Som femtonåring fick jag dock en pryo-plats på en lågstadieskola. Det kom att förändra mycket och kanske var det det som min handledare såg hos mig som jag, efter lång och krånglig väg, ändå beslöt mig för att det är inom skolans väggar som jag hör hemma. Med andra ord är jag absolut inte född till tanken att bli lärare men ändå kan jag känna att gränsen för att det är ett kall är hårfin, när det gäller mig. Ynnesten att få vara lärare är så starkt förknippad med mig som person att yrkes-jag och privata jag flyter samman. Många gånger har jag funderat över vad som påverkat mig till att bli den lärare jag är idag och med det senaste som händer runtom mig får tankarna att snurra än mer. Vem och vad har påverkat och influerat mig, vilka möten har format mig till den jag är i min lärarroll. De lärare som jag mött som elev har förstås haft stor inverkan på mig. Från första ”lekskolefröken” till svenskaläraren på gymnasiet. Alla har jag inte älskat, tvärtom, men de har gjort sina avtryck i mig, både på gott och ont. Jag tänker dock att jag lärt av dem alla och det gäller också alla de kollegor som jag mött genom åren. Här finns oräkneliga pedagoger, lärare som genom sina erfarenheter och kunskaper fått mig att utvecklas och förändras. De viktigaste för min utveckling, mina erfarenheter och min drivkraft är och förblir dock alla dessa ungar som jag mött genom åren. Dessa möten har varit kompetensutveckling av högsta kvalité och de har också varit mina värsta och bästa kritiker.  Hos dem handlar det om att det är jag som ska förtjäna min plats och respekt och det är så det ska vara. När vi nått dit kan vi nå hur långt som helst – tillsammans. Kall eller inte – jag älskar mitt jobb!

2015-03-17 16.01.04