Vad gör vi?

Vad gör vi med dessa elever som inte passar in i mallen? De här barnen som har svårt att infoga sig i ordning och struktur. Eller rättare sagt i vår ordning och struktur. Vad gör vi med dessa elever som utmanar oss i klassrummet, på raster och på fritids? Vi höjer rösten och pekar med hela handen och det hjälper inte, vi lockar och lirkar utan resultat. Det lågaffektiva bemötandet har ingen effekt och uppgivenheten är nära. Vi pratar om att använda rätt verktyg men verktygslådan känns tömd på alla alternativ. Vi bollplankar, vi stämmer möten, vi ringer hem och vi är frustrerade. Allt vi har av kompetens och erfarenhet ställs på sin spets. Vi är vuxna, professionella pedagoger och vi står oss slätt ibland. Men hur frustrerade, uppgivna eller pressade vi än är i mötet med dessa elever så är det inget emot hur situationen ser ut för eleven själv. Vi kanske har prövat alla verktyg, vi kanske har vänt ut och in på oss själva, bett om hjälp och ändå inte lyckats. Dock är vi vuxna och det är vårt jobb, eleven ska leva med sina misslyckande hela tiden, 24/7. Vi kan säga att vi inte orkar, vi kan säga att vi provat allt, vi kan skrika på hjälp men vi får aldrig ge upp. Alla elever har rätt till att vuxna står kvar och kämpar för och med dem. Vi kanske är den enda vuxne som gör det.

Vilka kunskaper är viktiga i dagens skola?

(mina reflektioner efter några fantastiska föreläsningar kopplade till musikämnet)

I dagens målstyrda skola är det lätt att vi lärare tappar oss själva och meningen med vår undervisning. Vad vi än gör med våra elever måste vi hela tiden relatera till våra styrdokument, på gott och ont. Inte så sällan glömmer vi bort första delen i vår läroplan, den delen som just är bärande för att vi ska lyckas i våra ansträngningar att fostra och utbilda våra elever till att bli harmoniska och ansvarskännande individer!

Ibland är det nyttigt att sätta saker på sin spets och utmana sina egna föreställningar. Det gör vi alldeles för sällan! Att ifrågasätta vår egen undervisning och vad vi anser är ”viktig” kunskap är något vi behöver reflektera över. Diskussionen kring kunskapsbegreppet behöver vi föra oftare än vad vi gör. Hur behåller vi nyfikenhet och lusten att lära hos våra elever? Hur omfamnar vi deras olikheter och använder vi dem som tillgång i undervisningen.

Digitaliseringen har blivit en naturlig del i samhället och i elevers liv, detta måste vi ta vara på! Många lärare möter denna utmaning med skepsis, även jag ibland. Men just genom att tillåta sig att vara självkritisk och ifrågasätta sig själv, är utveckling möjlig. Är det färdighetsträningen som fortfarande ses som det som ger resultat? Det synbara? Det mätbara? Tyvärr har det mätbara blivit det som representerar helheten.

Vad gör vi med kreativiteten som kommer i skymundan? Hindrar vi utvecklingen?

Med hjälp av de digitala verktygen som komplement, kan vi nog komma ett steg längre, om vi är överens om vilken kunskapssyn det är som gäller.

Efter några inspirationsföreläsningar jag har varit med om, kommer de digitala verktygen att vara del i min musikundervisning i mycket större utsträckning. Med att använda dessa som komplement i undervisningen, hoppas jag kunna få fler elever att känna sig nöjda och att lyckas med skapandeuppgifter.

Genom att utgå från elevers egna erfarenheter och ta vara på deras inre motivation till att skapa och utvecklas gör förhoppningsvis att vår undervisning tjänar sitt syfte: att utbilda harmoniska och ansvarskännande individer!

 

Ge aldrig upp!

Jag träffade på en bekant häromdagen som jag kom att samtala med. Kvinnan jag mötte har en son som till hösten ska börja i sexan, sonen går inte på min skola utan på en skolan någon annanstans i vårt avlånga land. Nästan direkt styrde hon in samtalet på sonen, det var som om hon behövde få lätta på trycket och dela sin börda genom prata med någon. Med tårarna rullande nedför sina kinder sa hon att sonens lärare hade sagt att hon hade gett upp hoppet om att kunna hjälpa hennes son mer med skolarbetet, det fanns inget mer som läraren ansåg sig kunna göra. Det enda som återstod var att utreda honom vilket kommer att ta lång tid eftersom det är långa kötider för att göra utredningar.

– Det värsta var att läraren sa allt detta när min son satt med! Han hörde det, att hon givit upp allt hopp när det gäller honom! Vad ska vi föräldrar göra nu? Jag känner mig helt utelämnad! I sexan har de ju dessutom både nationella prov och får betyg … Hur ska det gå för honom?

Hennes förtvivlan gick att ta på. Jag svalde hårt och önskade att det hade funnits en knapp att trycka på som fick fram all den hjälp som kvinnans son behövde. Om den knappen hade funnits då hade jag tryckt på den direkt … men så enkelt är det ju tyvärr inte! En kille som han behöver en lärare som orkar kämpa på tillsammans med honom, en lärare som inte ger upp trots motgångarna.

Vissa elever har det svårare än andra med sitt skolarbete och dessa barn är en stor utmaning både för oss pedagoger i skolan och för föräldrarna där hemma. Vi får dock aldrig säga till ett barn att hoppet för denne är ute, att det inte finns något mer skolan kan göra. Det finns alltid en väg framåt även om den ibland är svår att finna. Vi brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan och det är ju på detta hopp som vi kan bygga vidare på. Vi får absolut inte släcka denna hoppets låga.

I samband med denna händelse såg en film som var i motsatt anda mot den ovan nämnda lärarens anda. I filmen talar rektor Vera Varg till de elever på hennes skola som har blivit hemmasittare och hennes tal berör även mig. Veras engagemang och fina inställning, att det är skolan som har misslyckats och inte eleven, tar säkerligen bort en hel del av de skuldkänslor som eleverna har och hennes ord lättar förmodligen på bördan som dessa ungdomar känner. Skolans rektor visar att hon ser dessa elever, att hon tror på dem och att hon inte har gett upp hoppet om deras skolgång eller framtid. Se Veras varma hälsning vid skolavslutningen till skolans hemmasittare:

Elever som misslyckas i skolan måste få känna att någon tror på dem, att någon aldrig ger upp utan finns där. Om hoppet får spira hos eleverna får de mod att försöka på nytt, om hopplösheten istället gödslas och ges möjlighet att gro görs det dessvärre inga framsteg.

Vi lärare måste fråga oss själva: Skulle jag vilja vara en elev i min egen klass? Det klassrum som vi lärare möter varje dag är en spegelbild av vår egen attityd sägs det och det kan nog ligga en hel del i det. Vi lärare måste skapa ett gott arbetsklimat där våra elever får växa i självtillit och i tron på sin egen förmåga. Om vi håller på att förlora hoppet om någon elev så är det vår skyldighet att ta hjälp av kollegor, rektor, specialpedagog eller någon annan som kan hålla hoppets låga brinnande. Vi får aldrig ge upp i vårt arbete med att förmedla nya kunskaper till våra elever.

I final i Webbstjärnans tävling!

Jag har glädjen att berätta att vår engelska blogg piece-of-cake från Stocksätterskolan är en av 15 nominerade bidrag i Webbstjärnans tävling.

Från början var det ca 1700 bidrag som deltog i tävlingen. Nu återstår alltså 15 bidrag och vi är därför inbjudna till prisutdelningen i Stockholm den 15 maj.  Det känns jätteroligt och spännande! Läs mer om tävlingen och om Webbstjärnan på:

Webbstjärnans tävling

Man kan också läsa om oss i tidningen Sydnärkenytt.

Sydnärkenytt

Håll tummarna för oss! Prisutdelningen går att följa live på länk (hittas på Webbstjärnans hemsida)

 

 

 

KReatIVITet <3 IKT

SETT 2017 och en föreläsning av en slöjdlärare, självklart var det ett givet val för mig. Dessutom antydde rubriken att det skulle finnas inslag av IKT och vad kan passa bättre för en IKT-nördig syfröken? Föreläsningen inleddes med frågan: ”Vad är kreativitet och vad får den för plats i skolan idag?” Elisabet Jagell menar att det finns en risk att kreativiteten har fått ge vika för stoffträngsel och katederundervisning. Tiden räcker inte till och PISA-undersökningen mäter inte kreativitet. Dessutom fylls det på med krav om stärkt digital kompetens för eleverna i Lgr11. Samtidigt pekar hon på omslaget av densamma och menar att det visar på att alla delar, alla sinnen, alla förmågor är viktiga. Här ryms boken, bilden, konsten, det fysiska äpplet, det skrivna ordet och det digitala i en och samma bild. Intressant reflektion, tycker jag och kan bara hålla med. Vi lär med alla sinnen och kanske viktigast av allt, vi lär olika.  För övrigt kan vi återfinna ordet ”kreativitet” 11 gånger i Lgr11 och då i den exakta formen, vilket inte är det enda ord som kan förknippas med det kreativa såklart. (Bara lite kuriosa info)

Det handlar inte om att det ena utesluter det andra, eller att vi måste välja utan det handlar om en kombo av ämnen och arbetssätt. Samma sak när det kommer till IKT och kreativitet. Det handlar inte om kreativitet vs IKT utan kREAtivITET <3 IKT vilket tilltalar mig eftersom det är så jag jobbar. Bekräftelse av andra kloka behövs! Jagell pratar om det taktila skapandet men också om det digitala skapandet och hon menar att kreativitet, handkraft och det digitala går hand i hand och möjliggör för varandra. Det digitala synliggör (läs blogg), ger inspiration till andra och är ypperligt för dokumentation. Visst ska vi värna om det kreativa men visst kan det göras med hjälp av det digitala.

Fick tips om en film som visar vad som händer om vi har händer som inte får ”hantverka” och det är klart att utan det digitala skulle jag inte kunna dela med mig av den här.

KreATIviTet <3 IKT = SaNt

 

Motivationen är motorn

Min dotter läser till lärare och hon är nu inne på sin fjärde termin. Denna termin är det matematik som står på schemat. Jag märkte att hon bävade lite för hur det skulle bli att läsa matematik på universitetet, jag peppade och sa att det kommer att gå jättebra.

Så kom dagen när den första matteföreläsningen skulle äga rum. Jag tänkte mycket på hur min dotter hade det under arbetsdagen och så fort jag slutade jobbet ringde jag upp henne för att höra. Ungefär så här berättade hon om hennes första matematikföreläsning:

Alla satt väntade på att föreläsaren skulle komma och tiden gick. Studenterna skruvade på sig, kollade på sina klockor och undrade varför ingen kom, men så tio minuter försent öppnades dörren och in kom en stressad kvinna tog plats på scenen.

– Ursäkta att jag är så sen, sa hon, men jag ligger i skilsmässa just nu och allting är så struligt. Dessutom var mina barn för bedrövliga i morse … Ja, ja! Vi får försöka ta oss igenom detta även om jag bara har bara blivit tilldelad denna kurs, matte är egentligen inte mitt ämne. Vi får försöka att fixa det här ändå men ni ska veta att matte som sagt inte är min grej.

Alla studenter tittade sig modlöst omkring. Hur skulle de stå ut med matte denna termin? Kvinnan hade dränerat dem på all studiemotivation och min dotter kände att terminen som just hade startat skulle bli hemsk. Hur skulle hon klara av denna kurs? Då sa kvinnan på scenen:

-STOPP! Ingenting av det jag nyss sa stämmer! Jag kom försent med flit! Jag är lyckligt gift och vi har underbara barn tillsamman. Dessutom älskar jag matematik! Detta är mitt favoritämne! Jag ville bara visa er hur mycket lärarens beteende kan påverka klassens. En lärare kan ge motivation till sin klass eller ta bort motivationen helt och hållet. Nu vill jag att ni pratar med varandra om hur de lärare ni gillade i skolan var? Hur var de lärare som gav er motivation att jobba?

Sedan följde en fantastisk diskussion om hur viktigt det är med motiverade lärare. Min dotter tyckte att detta var en kanonstart på terminen och hon blev verkligen motiverad att ta sig an den nya terminen med dess utmaningar.

Hur ska en bra lärare vara? Här kan ni se vad ett gäng människor på stan tycker:

Först förfasades jag av min dotters berättelse, skakade på huvudet och tänkte att så här får det verkligen inte gå till! Att det kan var så på ett universitet! Sedan drog jag en lättnadens suck när hon kom till slutklämmen! Så genialt sätt att påvisa hur en lärare påverkar sin klass! Detta hade motiverat min dotter och det motiverade även mig.

Motivationen är motorn som får oss att jobba, får oss att arbeta trots att det är lite besvärligt och tar emot. Försöker någon att tvinga oss att göra något som vi verkligen inte vill så tappar vi helt motivationen och vill absolut inte göra det som blir oss påtvingat. Enligt Anna Davidsson, vars föreläsning jag var på i april, så blir vi motiverade när vi har ett tydligt mål, när vi får vara med och påverka samt får hjälp när vi behöver det. En motiverad person smittar av sig likväl som en omotiverad person gör.

Simon Lussetti, en YouTubers, säger att motivationen är viljan att ta sig någonstans, viljan att fortsätta. Motivationen är bensinen i ditt projekt, det är den som driver dig framåt. Se honom berätta vad som motiverar honom:

Motivationen är viljan att göra en ansträngning, att vilja utvecklas. Här är en film som tar upp några praktiska tips för att bli motiverad:

Vi kan motivera de som finns omkring oss, både kollegor och elever, och på så vis vara en del av en positiv utveckling. Denna utveckling kan få de personer vi möter att känna att de kan klara av saker som de förut inte trodde sig kunna.

Att köpa eller inte köpa?

Det är vår och läromedelsdiskussioner. Jag gillar att diskutera och jag gillar bra läromedel. Vem bestämmer vad som är ett bra läromedel? Jag personligen vill ha utrymme att skapa eget innehåll i undervisningen, jag vill ha tid att sväva ut och arbeta mer kring sådant som passar mig och mina elevgrupper.

Har jag som enskild lärare rätt att tycka och bestämma vad jag vill arbeta med för material?
Hur mycket tid lägger du som lärare på att granska olika läromedel? Vilka elever ska EN gemensam bok passa?
Alla förlag vill sälja sina böcker. Eller böcker förresten, det handlar ofta om stora paket med textböcker, elevböcker i flera delar och nivåer, lärarhandledningar och kopieringsunderlag.
Finns det förlag som ger ut böcker som inte följer kursplaner i nuvarande läroplan? Finns det läroböcker som täcker in allt?
Hur går det till på din skola på våren när nytt material ska beställas?
Har ni en röd tråd med samma läromedel i flera årskurser. Vem bestämmer när det är dags att byta material?

Gemensam syn på språkutvecklande arbete

För några veckor sedan hade jag förmånen att få delta i en förstelärarkonferens där jag fick lyssna till flera bra föreläsningar. Speciellt fastnade jag för gymnasieläraren Jenny Edvardssons föreläsning om att arbeta språkutvecklande.

Som framgångsfaktorer i en språkutvecklande undervisning lyfte hon fram att bygga relationer samt att se undervisningen som en process, att jobba i flera steg. I det arbetssätt hon förordar knyts språk- och kunskapsutveckling tätt samman och läraren jobbar modellerande, dvs tänker högt kring de texter gruppen möter, visar hur hen bygger upp sin förståelse och vägleder sedan eleverna när de tillsammans provar på det läraren visat. Arbetssättet bygger mycket på stöttning/scaffoldning och utgår från Vygotskys tankar om att allt lärande sker i ett socialt samspel. Andra framgångsfaktorer är att använda sig av autentiska uppgifter, alltså uppgifter som är verkliga, meningsfulla och som andra ska få del av samt att anpassa sin undervisning efter individerna i elevgruppen och använda öppna uppgifter som kan utföras på många olika sätt. Vidare är den formativa bedömningen en viktig del, att eleverna får veta vad de ska göra för att komma vidare i sin utveckling.

Jenny beskrev några olika saker som hon ser gynna elevers språk- och kunskapsutveckling, som t ex:

  • att eleverna alltid får både läsa och skriva – dela upp lektionen i flera steg
  • att jobba med muntlig framställning, lyssna och visualisera – låt olika typer av muntliga aktiviteter ingå i alla lektioner
  • att ge tankemässigt krävande uppgifter – med stöd och stöttning
  • att läraren analyserar språket i sitt ämne – Hur kan jag hjälpa mina elever att ta sig in i de texter som är aktuella i mitt ämne? – samt lyfter fram ämnestypiska texter och visar på vad som kännetecknar dem
  • att jobba med utveckling av ordförrådet – för att utveckla ett funktionellt användande, att få eleverna att anamma orden i sitt eget språk
  • olika lärandestrategier och lässtrategier
  • formativ bedömning – att ge återkoppling och att sätta upp korta mål
  • en elevcentrerad klassrumsmiljö – där eleverna aktiveras och får rikliga tillfällen att använda sitt språk

Flera gånger under föreläsningen kom jag på mig själv med att nicka igenkännande och humma instämmande. Jenny talade om vikten av att jag som lärare funderar över var och hur läsningen fungerar bäst för min elev, att jag utgår från det som fungerar och bygger vidare utifrån det samt att jag skapar sammanhang i undervisningen, så att de olika delarna hakar i varandra och ger förutsättningar för att bättre förstå helheten. I det språkutvecklande arbete hon målade upp bedrivs ett mycket aktivt arbete med texterna, både före, under och efter läsningen. Här är läsning inte en enskild aktivitet, utan den ingår i ett socialt sammanhang där fokus ligger på att förstå innehållet i den text som läses. Hon beskrev hur elevernas förförståelse kan aktiveras och hur vi kan få dem att överblicka och se framåt. Hon talade också om hur vi, t ex med hjälp av EPA (enskilt, par, alla), kan skapa ett reflekterande samtal efter läsningen där eleverna tränar sig i att sammanfatta, att upptäcka och reda ut oklarheter samt att ställa undrande frågor till texten. Jenny är en stark förespråkare för Aidan Chambers modell för boksamtal.

Under Jennys föreläsning upplevde jag att tiden stannade upp en stund. Jag förundrades och fascinerades över att höra en gymnasielärare beskriva så mycket av det som jag själv uppfattar som viktigt i undervisningen och som jag så gott jag kan använder mig av tillsammans med skolans yngre elever. Att upptäcka att jag delar samma undervisningsgrund och försöker visa på samma strategier för lärande som en gymnasielärare gör mig lycklig och hoppfull. Jag tänker att om barn och elever, från förskola till gymnasiet, möter pedagoger som visar och förklarar lärandeprocessen på samma sätt, med samma begrepp och där de i undervisningen genom hela si nskoltid får använda sig av samma strategier, så borde det skapa goda förutsättningar för att få dem att utvecklas till reflekterande och aktiva textanvändare.

Är du intresserad av att läsa mer om språk- och kunskapsutvecklande arbete så har Jenny skrivit en bok som heter ”Mötet med texten – inkluderande läsundervisning” och det går att följa hennes blogg på jennypawendes.blogspot.se.

 

Andra böcker som Jenny rekommenderade är:

  • Greppa språket – ämnesdidaktiska perspektiv på flerspråkighet – en skrift från Skolverket
  • Läsdidaktik – av Astrid Roe

Begåvade barn

Vi har väl alltid blivit extra imponerade när vi har träffat på ett barn som har en särskild begåvning inom ett eller fler områden, ett barn som har större kunskaper än sina jämnåriga. Dessa barn har vi ibland svårt att veta hur vi ska bemöta och utmana på ett för dem stimulerande sätt. Resurserna satsas ofta på dem som inte når upp till kunskapskraven och inte på dem som når långt över.

DN hade en intressant artikel skriven av Peter Letmark om dessa särbegåvade barn i lördagens upplaga och den tyckte jag att var riktigt bra. Jag vill därför dela med mig av denna artikel, läs den här:

http://www.dn.se/arkiv/lordag/sa-kanner-du-igen-ett-sarbegavat-barn-begavning-och-prestation-ar-inte-samma-sak/

Lärande i första hand