Att vara på konferens…

Har ni sett ett däck som det håller på att bli punka på? Ni vet när det liksom blir som en bula på utsidan av däcket? Så var det verkligen i onsdags kväll, huvudet var fullt så det buktade ut på flera ställen. Och på insidan var det som ett virrvarr av trådar som det brukar kunna se ut när man haft öronpluggarna med tillhörande sladd nerpulade i fickan ett tag.  Jobbigt? Ja, lite, men bara tills all input jag fått (överskottet av luften i däcket) blivit uppsorterad och inlagd i den Stora Planen.

När jag äntligen fick träffa mina underbara ungar i skolan på torsdagen så började vi direkt att prata om de grejer som James Nottingham *min idol* 🙂 delat med sig av under den tvådagars konferens som jag hade den stora lyckan att få vara med på. Jag och barnen pratade om att när man börjar med något nytt så känns det ibland lite läskigt, man vet inte hur man gör, men när man försöker och försöker igen så lär man sig. Och när man väl har lärt sig så vill man gå vidare, man vill inte fortsätta träna på det man redan kan. De pratade om hur det var när de lärt sig att cykla, när man lärt sig att trampa rakt fram vill man kunna svänga, bromsa och så småningom stegra (!). Sen tänkte vi på hur det var när vi började lära oss att läsa, korta enkla ord som vi sakta ljudade oss igenom – nu har vi kommit så långt att vi inte kan låta bli att läsa ord om vi ser dem och vi skulle dö utråkningsdöden om vi blev tvingade att fortsätta med långsam ljudning.

Nu gäller det ”bara” för mig att trassla ut sladdarna inne i hjärnan och hitta vägar att ta sig fram på för att få struktur på allt som jag vill utmana mina elever med i skolan. Dessutom tänker jag utmana mina kollegor också, för det som gäller för eleverna gäller även för lärare – vi behöver utmana oss själva att bli bättre, att våga ramla ner i ”the learning pit” som han sa James. Gropen där man ligger och vobblar/sprattlar och begrundar sina kunskaper, vänder dem ut och in, fram och tillbaka för att sedan skapa sig nya kunskaper. Ett besvärligt ställe den där gropen – men OMG vad det är GÖTT när man kommer upp och har fattat! Då behövs inga pokaler eller andra belöningssymboler för den känslan är tillräcklig som den är.

learning-pitpinterest
The learning pit, James Nottingham
minions in pit
The learning pit, Minions

Sen måste jag säga att inte bara James Nottingham är en fantastisk föreläsare utan även Simon Hjort, Helena Wallberg och representanterna från Gustav Vasa skolan gav mig mycket att fundera på och min idé om lärande kommer garanterat bli en mix av deras guldkorn blandade med mina egna.

 

James Nottingham

Vissa föreläsningar är bra, andra är bättre och en del är bäst. James Nottingham kvalar in i den sista kategorin. Får du chansen att gå och lyssna på honom vid tillfälle så gör det.

Av otroligt mycket bra saker så fastnade jag bland annat för detta om feedback.

Feedback
ska du ge feedback på dina elevers arbeten så gör det under arbetets gång och inte när de lämnar in det slutliga resultatet. Självklart MEN nog har jag gjort så och jag lovar det har skett mer än en gång (nu kommer det aldrig mer hända…)

Lyssna på Mr Nottingham när han pratar om feedback, för vem är feedbacken tänkt? Enligt Nottingham så är det effekten av feedbacken som är intressant och inte hur väl den är formulerad.

Kollar vi sedan på John Hatties lista över vad som ger mest effekt så ser vi att det mest effektiva (tills för en vecka sedan) är att eleverna ger sig själva feedback, tom feedback lärare sinsemellan är mer effektivt än feedback från lärare till elev.

image

Så kliv in till en kollega och kolla på vilket lärande som sker, ge kollegan feedback på detta och vips så har ni båda bidragit till utveckling!