Etikettarkiv: Bemötande

Öppnade ögon

I onsdags hade vi en förstelärarträff. Vi fick då besök av Tamar Ucar som jobbar som utbildare för studiehandledning i Örebro. Tamar startade upp sitt besök med en praktisk övning. Hon delade först ut rosa post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner ett fritidsintresse som vi tycker mycket om att göra. Vi funderade och skrev ner det på våra lappar, vek ihop lapparna och lade dem åt sidan. Sedan tog hon fram gula post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner den plats där vi trivs allra bäst, där vi känner oss trygga. Lätt som en plätt! Hemma, skrev jag och kände mig lite tråkig men det är ju där jag trivs bäst. Jag vek ihop lappen och lade den bredvid den rosa. Efter detta fick vi alla varsin grön post-it-lapp. Nu skulle vi skriva ner en person som vi älskar, någon som betyder väldigt mycket för oss. Svårt att bara skriva ner en! Jag ville ju skriva hela min familj!

-Får man skriva fler? vädjade någon vid bordet och alla tittade vädjande på Tamar.

-Ok, om ni absolut vill får ni det, svarade Tamar och många drog en lättnande suck och plitade tacksamt ner några namn till på sina små lappar.

Själv bestämde jag mig för den svårare vägen att bara skriva ner en, jag ville följa Tamars ursprungsplan. Då lapparna var skrivna veks även dessa ihop och lades bredvid de andra.

-Nu ska ni ta den rosa lappen, sa Tamar och vi gjorde det, och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få ägna er åt detta fritidsintresse.

Det kändes lite konstigt att tänka denna tanke men vi gjorde det samtidigt som vi rev itu de rosa lapparna.

-Ta nu er gula lapp och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få besöka den plats som betyder allra mest för er, sa Tamar och blickade ut över oss medan vi motvilligt rev våra lappar.

Vi skruvade på oss. Obehaget kom krypandes som en best som snart skulle anfalla oss i full kraft. Vi anade vad vi snart skulle få höra. De gröna lapparna var fortfarande hela och låg på bordet framför oss men vi insåg alla att så skulle de inte förbli länge till … Jag fick en klump i magen … Jag ville inte riva sönder en lapp till!

-Ta den gröna lappen! Riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer skulle få träffa den personen eller de personerna! Aldrig mer i hela ert liv!

Aj, aj, aj! Det gjorde nästan fysiskt ont att riva sönder den sista lappen men vi gjorde det. Mot vår vilja låg nu alla våra lappar sönderrivna framför oss och en dyster stämning infann sig.

-Tur att jag inte skrev upp hela min familj, tänkte jag och såg medlidsamt på de som skrivit ner fler på sina lappar.

-Det är dessa elever och föräldrar som vi möter idag i våra klassrum som har gått igenom detta, sa Tamar och helt plötsligt kände jag att jag hade fått en större förståelse för vilka fruktansvärda saker våra nyanlända elever och deras familjer kan ha tvingats att gå igenom. Jag kände att jag kunde ana lite av den smärta de måste ha känt då de flydde för sina liv. Ändå var det bara lappar som jag rev, jag har allting kvar. Jag rös!

Tack Tamar för att du öppnade mina ögon mer!

Jag med

Det finns väl ingen som har missat hashtagen #metoo som fyller sociala medier, tv, radio och tidningar just nu. Det har blivit ett fenomen och det är många, främst kvinnor, som har delat med sig av berättelser om hur de har blivit sexuellt trakasserade.  Somliga förövare har blivit uthängda med namn och bild och vissa rikskändisar har fått lämna sina poster för att sona sina brott. Idag hålls flera manifestationer runt om i Sverige för att uppmärksamma detta världsomspännande problem och för att ge sitt stöd till alla som drabbats. Just nu är det tusentals människor som demonstrerar mot sexuella övergrepp i vårt land.

Vi får inte låta detta stanna vid en hashtag, det får heller inte stanna vid en tillfällig klarsyn. Vi måste alla ta med oss lärdomen att de sexuella trakasserierna drabbar väldigt många kvinnor, oavsett ålder eller position i samhället.

Vad kan då vi i skolan göra? Hur påverkar #metoo-kanpanjen oss? I skolan jobbar vi ständigt med värdegrunden, att vi ska visa respekt mot andra människor. Redan i unga år kan övergrepp förekomma och därför är det viktigt att vi vuxna i skolan är uppmärksamma. Det gäller att dels se det som händer våra elever under skoltiden och dels att lyssna och uppmärksamma om det finns signaler som pekar på att en elev blir utsatt för något otillbörligt på sin fritid. Det är ett stort ansvar som vi måste ta på allvar. Vi måste uppfostra våra nya generationer från start hur man ska behandla varandra och att min kropp är min och din kropp är din, att ett nej alltid är ett nej.

Igår lade Svt Nyheter ut denna film där en pappa och hans dotter blev intervjuade om #metoo, se den här:

Hör en pappa och en dotter prata om #metoo

Vi i skolan ska fortsätta jobba för att alla våra elever, oavsett kön, ska må bra och att de ska växa upp till ansvarstagande vuxna som respekterar sina medmänniskor. Utav #metoo-kampanjen tar vi med oss lärdomen att det tyvärr är långt fler flickor och kvinnor än vi kunnat tro som blir utsatta för ofredanden av sexuell karaktär och att vi redan i unga år måste sätta stopp för oönskade beteenden. Vi ska vara med och uppfostra schyssta killar som behandlar tjejer med värdighet och schyssta tjejer som lär sig att säga ifrån om någon går över gränsen. Låt denna sociala våg skölja över oss pedagoger i skolan så att vi vässar oss ytterligare och står upp för varje tjejs och killes rättigheter att få en trygg uppväxt och en fast grund som de kan bygga vidare på i livet. Ingen ska behöva bli nervärderad av andra! Ingen ska behöva stå ut med att bli sexuellt trakasserad! Skolan och hemmen måste aktivt förebygga så att sådant inte sker.

Det ligger i våra egna händer om vi ger varandra den respekt som varje människa förtjänar. Jag tycker att det är dags att damma av den gyllene regeln och leva därefter:

 

”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.”

Avslutningsvis vill jag nämna att det idag är exakt två år sedan den förskräckliga skolattacken på Kronans skola i Trollhättan hände. Denna händelse chockade hela vårt land och borde inte fått ske. En trasig kille gick till attack med svärd mot oskyldiga och försvarslösa barn och vuxna. Idag skickar jag mina varmaste tankar till de som drabbades och hoppas att något liknande aldrig kommer ske. Mitt hopp är att vi i skolan kan skapa trygga människor som går ut i livet som hela människor och att de där gör gott för sig själva och för dem runtomkring.

Alla måste ta sitt ansvar – jag med!

Ge aldrig upp!

Jag träffade på en bekant häromdagen som jag kom att samtala med. Kvinnan jag mötte har en son som till hösten ska börja i sexan, sonen går inte på min skola utan på en skolan någon annanstans i vårt avlånga land. Nästan direkt styrde hon in samtalet på sonen, det var som om hon behövde få lätta på trycket och dela sin börda genom prata med någon. Med tårarna rullande nedför sina kinder sa hon att sonens lärare hade sagt att hon hade gett upp hoppet om att kunna hjälpa hennes son mer med skolarbetet, det fanns inget mer som läraren ansåg sig kunna göra. Det enda som återstod var att utreda honom vilket kommer att ta lång tid eftersom det är långa kötider för att göra utredningar.

– Det värsta var att läraren sa allt detta när min son satt med! Han hörde det, att hon givit upp allt hopp när det gäller honom! Vad ska vi föräldrar göra nu? Jag känner mig helt utelämnad! I sexan har de ju dessutom både nationella prov och får betyg … Hur ska det gå för honom?

Hennes förtvivlan gick att ta på. Jag svalde hårt och önskade att det hade funnits en knapp att trycka på som fick fram all den hjälp som kvinnans son behövde. Om den knappen hade funnits då hade jag tryckt på den direkt … men så enkelt är det ju tyvärr inte! En kille som han behöver en lärare som orkar kämpa på tillsammans med honom, en lärare som inte ger upp trots motgångarna.

Vissa elever har det svårare än andra med sitt skolarbete och dessa barn är en stor utmaning både för oss pedagoger i skolan och för föräldrarna där hemma. Vi får dock aldrig säga till ett barn att hoppet för denne är ute, att det inte finns något mer skolan kan göra. Det finns alltid en väg framåt även om den ibland är svår att finna. Vi brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan och det är ju på detta hopp som vi kan bygga vidare på. Vi får absolut inte släcka denna hoppets låga.

I samband med denna händelse såg en film som var i motsatt anda mot den ovan nämnda lärarens anda. I filmen talar rektor Vera Varg till de elever på hennes skola som har blivit hemmasittare och hennes tal berör även mig. Veras engagemang och fina inställning, att det är skolan som har misslyckats och inte eleven, tar säkerligen bort en hel del av de skuldkänslor som eleverna har och hennes ord lättar förmodligen på bördan som dessa ungdomar känner. Skolans rektor visar att hon ser dessa elever, att hon tror på dem och att hon inte har gett upp hoppet om deras skolgång eller framtid. Se Veras varma hälsning vid skolavslutningen till skolans hemmasittare:

Elever som misslyckas i skolan måste få känna att någon tror på dem, att någon aldrig ger upp utan finns där. Om hoppet får spira hos eleverna får de mod att försöka på nytt, om hopplösheten istället gödslas och ges möjlighet att gro görs det dessvärre inga framsteg.

Vi lärare måste fråga oss själva: Skulle jag vilja vara en elev i min egen klass? Det klassrum som vi lärare möter varje dag är en spegelbild av vår egen attityd sägs det och det kan nog ligga en hel del i det. Vi lärare måste skapa ett gott arbetsklimat där våra elever får växa i självtillit och i tron på sin egen förmåga. Om vi håller på att förlora hoppet om någon elev så är det vår skyldighet att ta hjälp av kollegor, rektor, specialpedagog eller någon annan som kan hålla hoppets låga brinnande. Vi får aldrig ge upp i vårt arbete med att förmedla nya kunskaper till våra elever.