Etikettarkiv: Lärarrollen

Öppnade ögon

I onsdags hade vi en förstelärarträff. Vi fick då besök av Tamar Ucar som jobbar som utbildare för studiehandledning i Örebro. Tamar startade upp sitt besök med en praktisk övning. Hon delade först ut rosa post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner ett fritidsintresse som vi tycker mycket om att göra. Vi funderade och skrev ner det på våra lappar, vek ihop lapparna och lade dem åt sidan. Sedan tog hon fram gula post-it-lappar och sa åt oss att skriva ner den plats där vi trivs allra bäst, där vi känner oss trygga. Lätt som en plätt! Hemma, skrev jag och kände mig lite tråkig men det är ju där jag trivs bäst. Jag vek ihop lappen och lade den bredvid den rosa. Efter detta fick vi alla varsin grön post-it-lapp. Nu skulle vi skriva ner en person som vi älskar, någon som betyder väldigt mycket för oss. Svårt att bara skriva ner en! Jag ville ju skriva hela min familj!

-Får man skriva fler? vädjade någon vid bordet och alla tittade vädjande på Tamar.

-Ok, om ni absolut vill får ni det, svarade Tamar och många drog en lättnande suck och plitade tacksamt ner några namn till på sina små lappar.

Själv bestämde jag mig för den svårare vägen att bara skriva ner en, jag ville följa Tamars ursprungsplan. Då lapparna var skrivna veks även dessa ihop och lades bredvid de andra.

-Nu ska ni ta den rosa lappen, sa Tamar och vi gjorde det, och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få ägna er åt detta fritidsintresse.

Det kändes lite konstigt att tänka denna tanke men vi gjorde det samtidigt som vi rev itu de rosa lapparna.

-Ta nu er gula lapp och riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer i ert liv skulle få besöka den plats som betyder allra mest för er, sa Tamar och blickade ut över oss medan vi motvilligt rev våra lappar.

Vi skruvade på oss. Obehaget kom krypandes som en best som snart skulle anfalla oss i full kraft. Vi anade vad vi snart skulle få höra. De gröna lapparna var fortfarande hela och låg på bordet framför oss men vi insåg alla att så skulle de inte förbli länge till … Jag fick en klump i magen … Jag ville inte riva sönder en lapp till!

-Ta den gröna lappen! Riv sönder den! Tänk er att ni aldrig mer skulle få träffa den personen eller de personerna! Aldrig mer i hela ert liv!

Aj, aj, aj! Det gjorde nästan fysiskt ont att riva sönder den sista lappen men vi gjorde det. Mot vår vilja låg nu alla våra lappar sönderrivna framför oss och en dyster stämning infann sig.

-Tur att jag inte skrev upp hela min familj, tänkte jag och såg medlidsamt på de som skrivit ner fler på sina lappar.

-Det är dessa elever och föräldrar som vi möter idag i våra klassrum som har gått igenom detta, sa Tamar och helt plötsligt kände jag att jag hade fått en större förståelse för vilka fruktansvärda saker våra nyanlända elever och deras familjer kan ha tvingats att gå igenom. Jag kände att jag kunde ana lite av den smärta de måste ha känt då de flydde för sina liv. Ändå var det bara lappar som jag rev, jag har allting kvar. Jag rös!

Tack Tamar för att du öppnade mina ögon mer!

Ge aldrig upp!

Jag träffade på en bekant häromdagen som jag kom att samtala med. Kvinnan jag mötte har en son som till hösten ska börja i sexan, sonen går inte på min skola utan på en skolan någon annanstans i vårt avlånga land. Nästan direkt styrde hon in samtalet på sonen, det var som om hon behövde få lätta på trycket och dela sin börda genom prata med någon. Med tårarna rullande nedför sina kinder sa hon att sonens lärare hade sagt att hon hade gett upp hoppet om att kunna hjälpa hennes son mer med skolarbetet, det fanns inget mer som läraren ansåg sig kunna göra. Det enda som återstod var att utreda honom vilket kommer att ta lång tid eftersom det är långa kötider för att göra utredningar.

– Det värsta var att läraren sa allt detta när min son satt med! Han hörde det, att hon givit upp allt hopp när det gäller honom! Vad ska vi föräldrar göra nu? Jag känner mig helt utelämnad! I sexan har de ju dessutom både nationella prov och får betyg … Hur ska det gå för honom?

Hennes förtvivlan gick att ta på. Jag svalde hårt och önskade att det hade funnits en knapp att trycka på som fick fram all den hjälp som kvinnans son behövde. Om den knappen hade funnits då hade jag tryckt på den direkt … men så enkelt är det ju tyvärr inte! En kille som han behöver en lärare som orkar kämpa på tillsammans med honom, en lärare som inte ger upp trots motgångarna.

Vissa elever har det svårare än andra med sitt skolarbete och dessa barn är en stor utmaning både för oss pedagoger i skolan och för föräldrarna där hemma. Vi får dock aldrig säga till ett barn att hoppet för denne är ute, att det inte finns något mer skolan kan göra. Det finns alltid en väg framåt även om den ibland är svår att finna. Vi brukar ju säga att hoppet är det sista som överger människan och det är ju på detta hopp som vi kan bygga vidare på. Vi får absolut inte släcka denna hoppets låga.

I samband med denna händelse såg en film som var i motsatt anda mot den ovan nämnda lärarens anda. I filmen talar rektor Vera Varg till de elever på hennes skola som har blivit hemmasittare och hennes tal berör även mig. Veras engagemang och fina inställning, att det är skolan som har misslyckats och inte eleven, tar säkerligen bort en hel del av de skuldkänslor som eleverna har och hennes ord lättar förmodligen på bördan som dessa ungdomar känner. Skolans rektor visar att hon ser dessa elever, att hon tror på dem och att hon inte har gett upp hoppet om deras skolgång eller framtid. Se Veras varma hälsning vid skolavslutningen till skolans hemmasittare:

Elever som misslyckas i skolan måste få känna att någon tror på dem, att någon aldrig ger upp utan finns där. Om hoppet får spira hos eleverna får de mod att försöka på nytt, om hopplösheten istället gödslas och ges möjlighet att gro görs det dessvärre inga framsteg.

Vi lärare måste fråga oss själva: Skulle jag vilja vara en elev i min egen klass? Det klassrum som vi lärare möter varje dag är en spegelbild av vår egen attityd sägs det och det kan nog ligga en hel del i det. Vi lärare måste skapa ett gott arbetsklimat där våra elever får växa i självtillit och i tron på sin egen förmåga. Om vi håller på att förlora hoppet om någon elev så är det vår skyldighet att ta hjälp av kollegor, rektor, specialpedagog eller någon annan som kan hålla hoppets låga brinnande. Vi får aldrig ge upp i vårt arbete med att förmedla nya kunskaper till våra elever.

Fokusera på styrkor!

Det är lätt att fokusera på svagheter, både sina egna och andras, när fokus givetvis istället skulle ligga på våra styrkor. Den väl inpräntade jantelagen i oss säger till oss att vi inte ska tro att vi är något. Men alla människor har många fantastiska styrkor som inte bör tryckas ned utan lyftas upp. Genom att bejaka de styrkor som vi ser hos andra kan vi ge våra medmänniskor modet att våga växa vidare. Vi kan få andra att blomma ut om vi vattnar dem med bekräftelse för allt det goda vi ser hos dem.

Vi som har den stora förmånen att jobba i skolans värld vet ju hur vi sliter för att våra älskade elever åtminstone ska nå upp till godkänt i alla skolämnen och då är det lätt att vi till största del fokuserar på det som brister hos våra elever. Det är inte konstigt att vi gör så då det ju är vårt uppdrag att se till att alla våra elever når upp till de kunskapskrav som finns. Men kanske skulle fokuset istället ligga på styrkorna?

I idrottens värld är det en självklarhet att se till varje idrottsutövares styrka. Det är helt givet att varje person ska vara på den position där de presterar bäst, en bra fotbollsmålvakt placeras t ex inte ut som forward i sitt lag utan ställs i målet. Likaså har man inom psykiatrin gått från att man förr har varit helt sjukdomsfixerad till att man nu ser på det friska hos patienten och att man bygger på det.

Om en elev bara får jobba med det som är dennes svaghet är det väldigt lätt att eleven tappar energin, motivationen och intresset. Det kan vara att ödsla en massa onödig energi på saker som ändå inte ger så stora resultat. Låt eleverna lägga sin största energi på det som de är bra på. Kanske kan eleven stärka det som den är svag i genom att jobba med sin starka sida?

Det finns forskning som visar på att den som utvecklar sina styrkor mår bättre. Vi blir lyckligare människor om vi använder oss av våra styrkor istället för våra svagheter.

Här kan ni höra en förälders tankar om samma ämne:

Om vi fokuserar på styrkorna kan vi få ett mer avspänt förhållande till misslyckanden, misslyckandet kan ses som vägen till ny kunskap. Det finns forskning som visar att elever som har ett växande tankesätt, d v s att de ser misslyckanden som ett redskap till att kunna ta till sig ny kunskap, når längre i sin kunskapsutveckling än de elever som har ett låst tankesätt och är rädda för misslyckanden.

Mitt råd är att vi i skolan ska rikta strålkastarna på det som är elevernas styrka och på det viset ge dem kraften och självkänslan att genom sin styrka även ska orka jobba med de områden där de får kämpa mer. Om de får inställningen att ”Misslyckanden är en naturlig del av att lära sig nya saker,” likt eleverna i filmen ovan har de goda förutsättningar att nå långt i sin kunskapsutveckling. Ingen kan kunna allt men alla har områden där vi kan glänsa om vi bara vågar avsäga oss jantelagen och se på oss själv ur ett annat perspektiv.

Den fantastiska hjärnan

images-1

Det är fantastiskt hur mycket vi människor har förmåga att lära oss och då barn i synnerhet. Hjärnan är den mest komplexa struktur som man känner till. Den har en svindlande stor kapacitet att ta till sig nya kunskaper men den behöver tränas för att fungera som allra bäst. Forskningen visar att hjärnan hela tiden genererar nya hjärnceller, speciellt när vi lär oss nya saker. Det stämmer alltså inte, det vi kanske har hört, att vi har ett visst antal hjärnceller från födseln som sedan aldrig kan öka utan som vi bara kan tappa. Det är viktigt att våra elever får kunskap om att deras ansträngningar att ta till sig ny kunskap ger verkan och har effekt, en viktig kunskap även för deras föräldrar. Denna kunskap ger nämligen motivation! I denna film tar Erik Fernholm, han är entreprenör inom motivationsforskning, upp detta på ett enkelt och inspirerande sätt. Jag har visat just denna film för mina elever och det var som en aha-upplevelse för dem. Filmen passar även utmärkt att visa för föräldrar. Se den här:

En sak till som är viktig är hur vi ger beröm till våra elever under deras inlärningsprocess. Våra ord gör skillnad! Orden kan få eleverna att våga ta sig an nya utmaningar eller kan få dem att begränsa sig då det finns en risk att de misslyckas. Här kan ni se det intressanta resultatet av Carol Dwecks studie som handlade om barn och beröm:

images-2

Det gäller att vi skapar ett tillåtande klimat i våra klassrum där alla får möjlighet att växa i sin takt, klassrum där eleverna utmanas och uppmuntras!

 

Barnens digitala värld

Den digitala världen är en del av barns vardag, vare sig vi vill det eller inte. Dagens barn spenderar stor del av sin fritid vid datorer, surfplattor och mobiler. Tiden kan inte dras tillbaka till ”det var bättre förr-tiden” då vi kanske minns det som i ett rosa skimmer hur barn lekte ute i trädgårdar, på ängar och i skogar mest hela dagen. Det gjordes barkbåtar, klättrades i träd, byggdes kojor … Det gör ju faktiskt barn idag också men förmodligen läggs inte lika mycket tid på det idag som det gjordes då. Barn av idag har tillgång såväl till utelivet som till den digitala världen. De kan mötas i en lekplats i bostadsområdet precis lika gärna som på en ”lekplats” på Internet där de stämt möte med varandra. Dagens barn får med sig ännu fler dimensioner och kunskaper inom nya områden som vi på vår tid givetvis inte kunde få, men det är kunskaper som de måste ha i dagens samhälle. Det är klart att vi också hade vissa tekniska prylar även på vår tid, prylar som är hopplöst förlegade och inte längre används. Se detta charmiga klipp när några barn försöker lista ut vad ett kassettband är:

IT är här för att stanna och vi kan inte klamra oss fast vid gårdagens teknik. Skolan måste hänga med i utvecklingen! Vi måste förbereda våra elever på den verklighet som väntar dem efter skoltiden. Det är viktigt att eleverna erbjuds en digital miljö av god kvalitet i skolan, vad de gör hemma på Internet har vi ingen kontroll över men vi kan se till att de i skolan får prova på många kreativa och utvecklande sätt att använda sin Internettid på.

image

Framtiden som väntar våra elever vet vi inte så mycket om, men att mycket kommer att kretsa kring IT känns ganska troligt. Micke Gunnarsson, talare och inspiratör, lade ut ett tänkvärt klipp på YouTube i förra veckan om hur vi kan vara positiva ”framtidsförutsättare” för våra barn och elever :

Jag har märkt att när man arbetar aktivt med en klassblogg, som är ett av alla digitala verktyg vi kan använda oss av, så väcks motivationen och glädjen att jobba hos eleverna. Det eleverna producerar läggs inte bara ner i en låda utan blir tillgängligt för många, Det är otroligt många plan som kunskaperna inhämtas på när eleverna blir jobbar med sin blogg. De får en större medvetenhet om vad som kan delas och vad som inte bör delas på bloggen. Det är ett kreativt och lustfyllt sätt att jobba på. Eleverna blir helt plötsligt inte bara konsumenter av Internet utan även producenter.

Tekniken kan dock inte lösa allt, men den kan ge eleverna motivation. Att tekniken inte fixar alla situationer är detta roliga reklamklipp ett bra exempel på:

Det viktiga är att vi hänger med i tiden och gör vårt bästa. Tänk på att negativa tankar skapa hinder, positiva tankar däremot tar bort dem!

Föräldrar – en framgångsfaktor!

Föräldrarna till våra elever är givetvis en stor resurs för skolan om vi samarbetar och jobbar mot samma mål.  Vissa säger att föräldrarna är den viktigaste framgångsfaktorn i svensk skola. Viktigare än både läraren och den egna begåvningen. Det ligger nog en hel del i den tanken eftersom det är föräldrarna lägger grunden i sina barns liv, en grund som vi i skolan sedan kan bygga vidare på.

För någon vecka sedan hade vi föräldramöte på Stocksätterskolan. Jag och min kollega Åsa ville visa vår tacksamhet till våra föräldrar och visa på att de är viktiga i kunskapsintagandet för sina barn. Vi avslutade mötet med att säga att vi tyckte att det där med att ge ett äpple till lärarna var en fin gammal tradition som vi ville damma av och återuppta. Sedan sa vi till vår föräldraskara att de också är lärare för sina barn. Tillsammans är vi starka och kan nå långt! Alla föräldrar fick ett äpple var med denna dikt på:

An apple for the teacher
is really nothing new.
Exept when you remember
parents are teachers too!

image
Idéen hittade jag på en av alla Facebook-grupper som vänder sig till lärare. Den gruppen heter: Årskurs 1-3 Tips och idéer. Detta är en mycket givande grupp som jag verkligen kan rekommendera.

De saknade eleverna

Vilken fantastisk föreläsning av pedagogen Kenth Hedevåg! Otroligt lärorik och inspirerande när det gäller hur vi ska möta barn som har det jobbigt i skolan och kanske inte ens kommer till skolan. Kenths föreläsning handlar om att skolan måste arbeta mer med inkluderande undervisning och bli bättre på att möta elever med inlärningssvårigheter. Denna föreläsning är nog den bästa jag har hört. Verkligen värd att se och ta del av!

Ledarskap i klassrummet

I klassrummet skapar jag trygghet och förutsägbarhet för eleverna genom tydliga ramar och känd struktur. Samtidigt behöver jag vara öppen och ge utrymme för elevernas egna initiativ. Undervisningen ska utgå från elevernas tidigare erfarenheter så att de kan bygga vidare på den grund av kunskap som de redan har. Undervisningen ska bygga på elevernas nyfikenhet och intresse, men den ska också stimulera och utmana dem till att upptäcka nytt. En viktig uppgift för mig som lärare är att få eleverna att förstå att ansträngning lönar sig. Det handlar om att skapa ett tillåtande klassrums-klimat där eleverna med liv och lust ger sig i kast med att öva och pröva, där misstag inte är skrämmande, utan en viktig och välkommen del i lärandeprocessen.

För mig är begreppet scaffolding centralt. Utifrån Vygotskys teori om den proximala utvecklingszonen behöver jag bygga upp stödstrukturer med vars hjälp eleverna idag klarar det som de efter ett tag kan behärska på egen hand. Det här hör samman med hur jag som lärare fungerar som modell eller förebild i lärandet.